Ordet stark.
Det finns en mening som folk säger och skriver till nån som fått cancer som jag tycker är oerhört jobbigt och det är meningen du är så stark. Jag vet att folk säger/skriver det för att de menar väl och inte riktigt vet vad de ska säga/skriva.
När man får cancer har man lixom inget val. Man kan inte bara lägga sig ner och ge upp. Det funkar inte riktigt så. Man måste ta sig igenom allt oavsett.
Jag kan lova att jag inte känner mig särskilt stark. Alla sömnlösa nätter när man bara ligger och gråter och tänker då är man inte särskilt stark, och tro mig det blir många såna.
Alla gånger folk glor på en för att man inte har hår, det är extremt jobbigt men vad ska man göra? Ska man gå fram och klappa till nån för att de glor, tro mig det vill man men man gör inte det iaf.
Ska man ha en skylt runt halsen där det står att man har cancer så folk slutar glo?
Jag förstår att barn glor för de kanske inte förstår men vuxna människor som glor ögonen ur sig ni borde skämmas.
Det finns så mycket jag kan skriva om hur folk beter sig som är hel knäppt.
För min del vill jag hellre att folk frågar än glor ögonen ur sig. Jag vill helst inte höra att jag är stark för det är jag inte men jag kan ändå förstå och acceptera att folk säger/skriver så.
Nu efter ungefär 4 månader utan hår har jag inte samma problem med att folk glor, jag har helt enkelt stängt av och slutar bry mig. Men ibland har jag sån lust att gå fram och fråga om de aldrig sett nån med cancer förut.
Nu går jag runt överallt utan mössa/sjal utan att skämmas men tro mig i början va det sjukt jobbigt. Tänk på det nästa gång ni glor på nån.
Till alla er som vågar gå utan nått på huvudet. NI ÄR FINA SOM NI ÄR! När man möter nån som faktiskt oxå vågar gå utan sjal/mössa/peruk så blir man faktiskt väldigt glad. Det händer inte ofta att man ser nån men när man gör det så känns det väldigt bra. Oftast ger man varandra ett leende och säger hej och då blir man glad.
Så tänk på det ni som läser, tänk på ordet stark och på att inte glo ögonen ur er. Tack för mig!
