Cimbla

Denna vecka har verkligen varit jobbig. Sen mitt första sjukhus besök den 15 augusti, bekräftad diagnos den 19 augusti (läste ju som sagt min journal tidigare så jag va beredd på det), operationen den 1 september fram till mitt besök hos onkologen i tisdags så har jag gått som i en bubbla, har nog inte riktigt fattat att det är mig den där jävla cancern har drabbat. Thea har btw döpt den till Orvar. Jag har kunnat berätta öppet om det, skrattat åt knäppa biverkningar och försökt vänt ut och in på allt det negativa till att det skulle va positiva saker istället. Folk måste ha tänkt att jag varit hel knäpp.

I tisdags kom allt som en käftsmäll. Denna vecka har jag varit så sjukt trött, vet ju sen tidigare att det är så min kropp hanterar stressen när jag inte mår bra.
Vill bara sova hela tiden, migrän och allmänt grinig.
Vill inte höra mer att jag är stark. Det är fruktansvärt jobbigt att höra det. Ja jag kanske är stark utåt, det är en fasad, inombords är jag hur jävla rädd som helst. Jag måste ha denna fasaden för att klara av vardagen. Men vet ni på natten när mina barn sover behöver jag inte vara stark. Jag har ältat och ältat nätterna igenom. Varför, hur, ärftlighet? Just ärftligheten kommer jag förhoppningsvis få svar på när jag ska till Uppsala. Jag hoppas för mina tjejers skull att den inte är ärftlig.
Jag skulle behöva skrika och grina riktigt ordentligt men som vanligt så kan jag inte. Jag har inte lätt för att gråta och har aldrig haft det heller. Känslor är jobbiga, känslor är nått man inte visar utan nått man stänger in och kastar bort nyckeln från. Det är jag i ett nötskal. Jag önskar att det inte vore så..

Tack för att jag fick spy ur mig lite galla i bloggen istället. Ha en fin helg!