Cimbla

Har hänt en hel del sen jag skrev sist. Har inte riktigt haft orken att skriva.

Förra helgen kom mammas sambo upp och överraskade mig med en levande hummer (han fick självklart tillaga den åt mig) jag älskar ju som sagt skaldjur så det blev en liten firar middag eftersom halva behandlingen va färdig. Hummer och till det gjorde jag en sallad, vitlöksbröd, olika ostar, och olika såser. Ett glas vin slank ner oxå. Barnen åt chicken nuggets och pommes då de inte gillar skaldjur. Tack mats <3

Vi hade en väldigt bra helg och va ner på första advents marknad med goda vänner. En mys helg helt enkelt.

Sen rullade veckan på min mamma fick lunginflammation och thea streptokocker. Det är ett under att inte jag drabbades av nått av det. Ibland vill min kropp tydligen samarbeta :)

Helgen som va nu åkte lilla kråkan till sin pappa. Stora kråkan ville va hemma eftersom hennes kompis från Småland är här och besöker sin pappa så hon fick såklart stanna.
På fredagen grillade vi och hade myskväll. Lördagen spenderades men hennes kompis med familj på mariebergsskogen och julmarknaden där. När vi kom hem va både jag och emmie helt slut så vi myste en stund innan det va dags att sova.
Söndagen åkte hon till sin pappa för hon skulle på möte på bup på måndagen och jag ska ju helst inte va inne bland så mycket folk. Jag spenderade dagen med en längre promenad och sen grejade jag hemma.

Måndagen va det dags för provtagning igen. Gick ner till vårdcentralen och där va det hur mycket folk som helst. Fick en bra tjej som tog proverna, de vet hur rädd jag är för att bli stucken så de tar inte illa upp när jag vill ha nån speciell som gör det på mig nu är det dessutom extra jobbigt då enda stället de kan sticka mig på är på handryggen eller handleden. Eftersom jag tog bort hela bröstet på höger sida får de inte sticka mig i den armen på ett år och på vänstern har jag picc-linen så där går det inte att sticka i armvecket.

Pratade även med receptionen om hur de gör när nån som är infektions känslig kommer. Det hade de ingen plan för. Konstigt tycker jag.
Resten av måndagen bestod av tvättstuga och förberedelser hemma inför den nya behandlingen. Dagen innan behandling försöker jag alltid storstäda, vika in kläder och se till så det finns tillräckligt med mat och sånt hemma för ett tag eftersom jag inte vet hur jag kommer reagera.

Igår va det då dags för behandling nr 4 och medicin byte.

Åkte till sjukhuset lite tidigare och lunchade med Sandra, sen kom Emma som även va med mig under behandlingen så vi satt och kollade lite innan det va dags.

Upp på avdelningen och valde en säng.
Jag tar alltid samma plats oavsett vilket rum jag ska va i, vänster sida närmast fönstret.

Först spolade min sköterska rent, sen fick jag kortison insprutad och så säger hon nu kan det snart kännas lite ont i underlivet, ok sa jag det känns lite konstigt mellan revben. Sen skrek jag rätt ut, handen åkte neråt av ren spontanitet och det gjorde verkligen apont, tänk typ som om nån gör tusen nålar på armen fast lite värre. Den smärtan är inte kul där nere, hela vägen om man säger så. Samtidigt kunde jag inte låta bli att skratta åt min reaktion. Kan säga att både sköterskan och Emma skrattade rätt gött åt mig. Nästa gång ska jag knipa ihop benen så hårt jag kan det kanske hjälper lite :p
Det va tur att det gick över lika fort som det kom!

Att få själva cellgifterna gick bra. Jag blev lite trött och snurrig bara.

Sen tog vi ett blodsocker på mig eftersom jag dricker vatten som en idiot, ca två liter på natten. På dagen har jag ingen koll på hur många liter jag bälger i mig men en hel del. Kissar som en idiot, har haft en jävligt jobbig klåda till och från på ett visst ställe, är trött och ser suddigt och har ofta huvudvärk från helvetet.

Blodsockret va alldeles för högt precis som jag trodde. Så nu ska jag ta ett fastesocker oxå och fler tester.
Det va detta jag va rädd för. Har ju denna sjukdomen på väldigt nära håll på båda sidor av släkten. Pappa, morbror och farmor så det va egentligen bara väntat.
Jävla kortison! Det är bara att hoppas på att det går över efter att jag är klar med behandlingen.
Diabetes skrämmer mig nästan mer än cancer om jag ska vara ärlig. Vet såklart att man kan leva med det oxå men jag har varit med om så många jobbiga incidenter med det så därför är jag rädd.

Åkte med Sandra hem. Syrran passade tjejerna. Tusen tack <3 sen va det vila och matlagning innan det va dags att se på julkalendern och sova.

Inatt kom den där förbannade klådan tillbaka så det har inte blivit så mycket sömn.

Idag ska jag träna på att undvika socker. Sen kommer bästa lis och hälsar på oss.
Nu ska jag väcka tjejerna.
Godmorgon!!